Jag vet att jag är en person som inte släpper människor för nära, eller som ibland släpper dom alldeles för nära. Det är dom man släpper för nära som man blir rädd för tillslut, men det enbart för att man inte vill bli sviken eller för att man känner sig utlämnad till på ett förnedrande sätt. Man kan ibland ha släppt för mycket detaljer om sig själv till en person, men man vet också att detta var nödvändigt... Frågan är ifall personen man talat med vet de samma?
Att en sak man har sagt handlar om upprättelse och det enbart för att klara av vardagen. Det finns många som har hjälp en som kanske inte ens vet om det och dessvärre många som har sårat utan att veta det. Men mycket handlar om en själv och hur man väljer att se på saken, man kan tolka saker på tusen olika sätt. Om man är rädd för att folk inte ska lyssna på en, så kan man ibland missuppfatta och tro att folk inte lyssnar.
Jag kan ta ett liknelse; när jag var ungefär 8år var det en kille i min klass som stammade, när han fick uppgiften att räkna in alla barnen (vilket vi brukade turas om att göra) började han så klart att stamma. Han var antagligen väldigt rädd att folk skulle skratta åt honom för detta, så vad är det han tolkar av alla barnen som samtidigt kollar på honom när han räknar? Jo, att alla skrattar åt honom... Fast i själva verket kanske det var så att de inte alls skrattade åt honom, utan åt "Petterssons" strumpa som var trasig. Så det jag vill få sagt är att man ska försöka att läsa personer och framförallt sig själv och analysera varför man tolkar och handlar som man gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar